”Pingisen kommer följa mig in i döden”

Av Rickard Gustafsson

Dubble VM-guldmedaljören och bordtennisprofilen Ulf ”Tickan” Carlsson har 50 år i pingisens tjänst. Med flerårskontrakt på Radiosporten och ett nytt uppdrag som personlig tränare åt en tysk världsspelare syns inget slut på karriären.
– Jag har säkert pratat med 200 personer för att få tips om hur man går i pension. Det är svårt att lägga av – pingisen kommer följa mig in i döden, säger han och skrattar.

Den snart 65-årige legendaren har varit med om mycket sedan han som grabb tog sina första steg i pingishagen i Falkenberg.

Seniordebuten kom redan 1976, som 15-åring.

– Jag var absolut ingen supertalang, tvärtom ganska medioker. Beslutet att satsa tog jag mycket tack vare mina fantastiskt stöttande föräldrar, när jag väl tog steget att satsa gick utvecklingen fort, säger Ulf.

– Som 17-18-åring var jag i Japan och tränade hårt i fyra månader och under den utvecklingen förstod att jag kunde bli något.

Genombrottet på den internationella scenen kom med dunder och brak. Den 19-årige ”Tickan” vann SOC 1980 mot världseliten och samma år blev det EM-guld i lag.

Fem år senare nådde han spelarkarriärens höjdpunkt. VM-guld i ett kokande Scandinavium.

– Att få vinna VM-guld är få förunnat. När jag tittar tillbaka på min spelarkarriär är det naturligtvis kryddan, säger Ulf om dubbelguldet med Mikael ”Äpplet” Appelgren.

Den framgångsrika spelarkarriären fick ett abrupt slut efter flera tunga skador.

– Jag stod vid ett vägskäl när jag lade av som 31-åring, 1992. Jag hade inte gått gymnasiet och helt plötsligt stod man där: ”Vad f-n ska jag göra nu?”.

– Det är ett allvarligt ämne. Jag har på nära håll sett hur svårt det är när strålkastarna släcks och det har gått snett för många. Som tur var fick jag chansen att bli ledare och hann aldrig hamna i det där svarta hålet, säger Ulf.

Omgående utsågs han till förbundskapten för svenska damlandslaget. Fyra år senare, 1996, fick han förfrågan om att leda herrarna.

Med flera lagkamrater kvar från den ”gyllene generationen” var det inte självklart att ta jobbet.

– Jag var tveksam och grubblade väldigt mycket över hur det skulle fungera att leda sina kompisar, som J-O och Jörgen, som man festat till det med efter stora segrar. Men jag hade ändå haft en form av ledarroll i laget när jag spelade och till sist kände jag att jag skulle ångra mig djupt om jag inte tog chansen att få jobba med några av de absolut bästa pingisspelarna genom tiderna.

Det blev en drömstart. J-O Waldner sopade hem VM-guldet i Manchester 1997 utan att förlora ett enda set.

– J-O föddes ju mästare. Han var en extrem talang och för mig är han den bäste någonsin. Han slog igenom tidigt och höll högsta nivå länge även när spelet och materialet utvecklades.

Året därpå gick det sämre. Sverige tog ”bara” EM-brons – och elaka tungor sa att spelarna gjort sitt.

– Det var absolut en stor uppgift att få det här gänget att funka. Efter den sämre insatsen talades det om att spelarna var slut, för gamla. J-O och Jörgen Persson var över 30 då, men det blev en morot för oss alla. Vi tänkte om, bytte upplägg – och sen kom 2000. Det blev en magisk säsong. Vi vann nästan allt.

Vid VM i Malaysia ledde han J-O Waldner, Jörgen Persson, Peter Karlsson och Fredrik Håkansson till ett sensationellt guld – med stolthet och revansch som följd.

– Ja, där visade vi dem! Kina var dunderfavoriter och vi var underdogs. De var otroligt dominerande, och att vi lyckades slå dem var stort. Betänker man att det är 2026 nu – och att Kina inte har förlorat en lagmatch i VM eller OS efter det – så växer bedriften för varje år.

Det finns mycket att berätta om den jordnäre ”Tickan”, bosatt i Frennarp sedan 19 år.

Han var också med som ledare när Sverige tog VM-brons i Halmstad 2018 – i samma arena där han i många år haft roller i Halmstad BTK och tagit flera SM-guld.

– Det är en ynnest att ha fått jobba med sin hobby i nästan hela livet och jag är supertacksam för det. Jag har provat ett civilt jobb, men det är svårt att släppa det man älskar.

Pension är inget han tänker på, men säger att han numera väljer att jobba med det han tycker är roligt. Och mycket är roligt – som expertjobbet på Radiosporten, ett uppdrag som vuxit stadigt sedan starten 2019.

– Patric Ljunggren ringde när Mattias Falck gick bra på VM. Vi gjorde semi- och final och sen har det bara blivit mer och jag kommer jobba i alla fall över OS i Los Angeles 2028. Det är otroligt kul att Radiosporten sänder mycket nu när det råder Truls-feber och pingisboom i Sverige.

Nyligen dök det upp en oväntad förfrågan. Tyske världsspelaren Patrick Franziska ringde och ville ha ”Tickan” som personlig tränare.

– Det gjorde mig väldigt glad och nyfiken. Allt fler toppspelare vill ha någon som följer dem nära i vardagen. Det känns som att vi synkar och han är en väldigt ödmjuk och fin kille. En spännande utmaning att se om jag fortfarande kan bidra på allra högsta nivå, säger Ulf.

Spelare, ledare, kommentator, tränare – rollerna har skiftat genom åren, men drivkraften är densamma. För Ulf ”Tickan” Carlsson har pingisen aldrig varit ett jobb i mängden, utan ett livsprojekt.

Och än syns inga tecken på att resan närmar sig sitt slut.