När vuxna kvinnor umgås

Av Julia S Ormsmarck

Hon kom som ett yrväder en aprilafton och hade en grill i bakluckan. Karin hette hon och hon skulle på spa. Jag står utanför den gula spabyggnaden med min resväska när Karin girar in med sin silvriga lilla Audi. Hon är sen men vi tre andra är redo för incheckning.

Det är stressigt att gå på spa. Det ska hinnas med eftermiddagsfika, spatid, massage och helst en fördrink före fördrinken före middagen, som måste vara över klockan åtta för längre än så orkar vi inte vara vakna. Vi prioriterar det soliga vårvädret och champagnekorkarna ploppar upp i luften i rask takt på vår balkong på tredje våningen till tonerna av skön bossanova. Killen på balkongen bredvid verkar tycka att vi är underhållande men det äldre paret nere i restaurangen ger oss onda ögat. Det gör inget. Vi är vana att bli hyschade.

Solen värmer våra bleka ben och tinar upp våra själar och sinnen. Bubblorna i glasen får oss att bubbla. Det är något speciellt när kvinnor umgås utan män. Det uppstår systerskap, förtrolighet, öppenhet. Och sexprat. Det dröjer inte länge förrän Karin är igång med att berätta om sin ofrivilliga coronacelibat. Balkongkillen har tjuvlyssnat och han verkar intresserad.

Singeltjejerna i sällskapet berättar om sina Tindereskapader och vi gifta dreglar över allt som är utom räckhåll för oss. Karin är övertygad om att när pandemin väl lättade och folk började dejta och ligga igen, byttes coronamutationer mot mutationer av klamydia. Balkongkillen ser inte lika intresserad ut längre.

Vi går ner till spa och till vår besvikelse finns det varken dagsljus eller någon bar där. Vi har kul ändå och blir hyschade igen.

Någon kommer på att vi har bordsbokning om tio minuter och det uppstår ett allmänt kaos. Badkläder av, middagskläder på. Mascara hit, läppglans dit. Mer bubblor. Ann-Sofie styr sina imponerande höga stilettklackar direkt mot baren och sätter bartenderns tålamod på prov med sina önskemål om en drink som smakar som om en mojito har fått en bebis med en piña colada. Jenny vill ha mat som är fri från gluten, mejerier (och smak) och servitörens näsvingar vidgas så som det gör på människor som försöker hålla ångan inne. Karin äter allt. Jag dricker allt. Vi är glada. Tiden flyger och servitören kommer och informerar oss om att middagen är över och restaurangen måste tömmas. Men Ann-Sofie är inte redo för att släppa taget om kvällen. Hennes orimligt snygga skor har börjat göra orimligt ont men hon ger inte upp. Ann-Sofie ska ha take away i form av cigariller och med ett askfat under armen stegar hon de tre våningarna upp till vår balkong för dekadent nattrökning. Vi må vara äldre men kvällen är ung.

Nästa morgon är det morgonen som är ung och vi ännu lite äldre. Lika mycket som det var Ann-Sofie som stod för sällskapets snyggaste skor och jag för bubblorna, är det Jenny som står för förnuftet. Hon delar solidariskt ut starka huvudvärkstabletter till oss alla nästa morgon när vi sitter på frukosten likt slokande tulpaner. Det är intressant vad som är oumbärligt för var och en att packa med. Jag frågade Karin varför hon hade packat med grillen i bakluckan.

– Jag vill vara redo. Man vet aldrig när man blir sugen på att grilla korv.