Kyrkogården där minnen får slå rot

Av Carina Nilsson

Ett faddersystem för olika träd och dopträd till alla barn som döps. QR-koder vid gravstenarna som berättar om människorna och livet förr i byarna norr om Halmstad. Till det kommer mängder av ovanliga träd och växter.
Den nära fem hektar stora kyrkogården i Harplinge har utvecklats till en oas för besökare och varje år kommer hundratals personer på studiebesök.

Kyrkogårdsförvaltningen i Harplinge- Steninge pastorat har under många år haft stor frihet att utveckla kyrkogården.

– Vi har alltid haft ett bra arbetsklimat med våra förtroendevalda och vi har fått väldigt fria tyglar, säger Håkan Ljungberg som är kyrkvaktmästare här sedan 35 år tillbaka.

Det hela startade när almsjukan gick hårt åt träden på kyrkogården.

Kyrkogårdsförvaltningen jobbar också med att göra kyrkgården så lättskött som möjligt och att informera besökarna så mycket som möjligt. Foto: Carina Nilsson

– Tre fjärdedelar av alla träd på kyrkogården var almar och alla dog inom loppet av 15 år. Ett träd som planteras på en kyrkogård ska stå där i flera hundra år. Vi insåg att vi måste tänka nytt och ta höjd för klimatförändringar, säger Håkan.

Lösningen blev att behålla inhemska trädslag i alléerna men att tillåta flera udda och exotiska träd inne på kyrkogården för att öka mångfalden.

– Idag har vi över 170 sorters träd. Det är väldigt roligt och det skapar större resistens om det kommer in sjukdomar, säger Håkan.

Pastoratet införde också ett system med fadderträd där allmänheten kan köpa ett träd för 200 kronor. Trädet märks sedan med fadderns namn och vilket trädslag det är. För tre-fyra år sedan införde man också dop-träd.

Kyrkogårdsförvaltningen har jobbat med att plantera fler träd och de som vill har kunnat köpa ett fadderträd. Foto: Carina Nilsson

– Alla barn som döps får ett träd som de kan ta med hem och plantera. Vi tänker att barnens dopträd är något som människor kommer att vara rädda om i sina trädgårdar, och varje träd bidrar till kolsänkning. Då kan dopträden vara något litet bidrag till klimatet, säger Håkan.

Den stora kyrkogården kräver förstås mycket skötsel men även här försöker kyrkogårdsförvaltningen att tänka kreativt.

– Vi har robotgräsklippare på en del ytor och vi jobbar mycket mer perenner för att minska behovet av kantskärning och trimning. Vi försöker också att jobba med naturen och inte mot den. Allt man gör som går emot naturen tar väldigt mycket tid och blir oftast inte bra, säger Håkan.

På kyrkogården används inte heller konstgödning eller kemiska bekämpningsmedel.

– Det behövs inte på en kyrkogård och vi ligger dessutom inom ett vattenskyddsområde, säger Håkan.

På kyrkogården finns också QR-koder, på ungefär 25 gravstenar, som är så kallade kulturgravar.

Håkan Ljungberg började som prao och sommarvikarie i Harplinge- Steninge pastorat men trivdes så bra att han stannade kvar som kyrkvaktmästare. Han har följt utvecklingen av kyrkogården i 35 år nu. Foto: Carina Nilsson

– Skannar man dem så kommer berättelser om människorna som levde här förr och man kan förstå hur vissa livsöden påverkade en hel bygd ända in i vår tid. För drygt 100 år sedan hände en tragisk olycka i Harplinge där stora delar av en småbarnsfamilj dog vid en brand i huset. Familjens öde ledde till att Harplinge frivilliga brandvärn, som fortfarande finns kvar, bildades, berättar Håkan.

Utöver intresset för kyrkogården har kyrkan i Harplinge- Steninge också fått mycket uppmärksamhet för katten Luna, som valde kyrkan som sitt hem, och anläggandet av en begravningsplats för husdjur precis utanför kyrkogården.

– Husdjuren är viktigare för människan än vad vi tror. Tänk på vilken insats de gör som polishundar, eller som ledarhundar för synskadade. Eller vilken glädje Luna sprider här bara genom att hon finns och är social, säger Håkan.

Trots allt som görs är kyrkogården förstås i första hand en begravningsplats.

– Det är vår högsta prioritet. Som kyrkvaktmästare lär man känna många av dem som kommer hit för att sköta om sina gravar, det är ett väldigt socialt yrke, men mycket har också ändrats genom åren. För 50 år sedan hade vi nästan bara jordbegravningar och idag är det nästan bara kremationer. Vi behöver både vårda traditionerna och vara lyhörda för förändringar samt försöka förstå vad människor vill ha på en begravningsplats – både idag och i framtiden, säger Håkan.

Håkan Ljungberg vid begravningsplatsen för husdjur. "Djur betyder mer för oss människor än vad vi tror ibland" säger han. Foto: Carina Nilsson

Katten Luna är välkänd och en väldigt uppskattad medarbetare hos kyrkan i Harplinge. Här tar hon en morgontupplur inne i vaktmästeriet. Foto: Carina Nilsson

Det finns gott om sittplatser på kyrkogården i Harplinge. Foto: Carina Nilsson

Almsjukan blev startskottet för att tänka nytt på kyrkogården i Harplinge men en del döda träd har fått ligga kvar för den biologiska mångfaldens skull. Foto: Carina Nilsson

Kyrkogården vid Harplinge kyrka är fem hektar stor och som en park med över 170 olika sorters träd. De får ofta förfrågningar om studiebesök. Foto: Carina Nilsson

Kyrkogården rymmer både svenska och andra udda mer exotiska träd. Foto: Carina Nilsson